Nu ligger jag här bredvid min lilla stora tjej som precis somnat, tårarna rinner. Vart tog tiden vägen? Det har hela tiden varit "om 3 månader" , "om 1 månad", " om 2 veckor"... Och nu helt plötsligt är set imorgon. Jag vet att det är rätt, jag vet att det kommer bli bra. Jag känner det inom mig. Det är inte den typen av oro. Jag känner mej trygg med vårt val, mer ön trygg. Men hela jag är liksom fylld av vemod. Min mammaledighet är liksom slut. Och hur snabbt har den liksom inte gått? ? Hur snabbt utvecklas dom inte liksom? ? orimligt fort! Hon har liksom hunnit bli så stor, men är ändå så liten. Och detta är på något sätt slutet av en fas och en ny fas i mamma livet påbörjas imorgon. Precis som nya faser kommer sluta och börja i hela livet. Livets gång men ack så fullt av känslor och ovana just där och då. Detta kommer ju bli vana också en dag, och då kommer det va mamma ledighet som kanske känns främmande och så långt borta. Nu är det liksom allt man vet ❤ Imorgon kör vi första dagen på inskolningen hos dagmamman och jag känner allt. Precis allt just nu. Men på något sätt helt helt lugn. Vår kväll har varit så fin, så fridfull. Inget bråk, inget tjat, inget skrik. Bara mysigt. Vi har kollat Pippi, ätit kvällsmat och duschar/badat, helt omgivna av ett lugn. Det kändes som ett tecken ❤ Ett tecken att både hon och jag är redo ❤ Kram ❤